När jag skriver det här brevet gick min vän, och många andras vän, bort för 3 dagar sen. Han omkom när han gjorde det han älskade som allra mest, under ett basehopp i Italien. Han blev 35 år gammal. Dagen efter hans olycka hölls en minnesstund för Richard, tillsammans med alla underbara människor på vår fallskärmsklubb, där ett brev lästes upp som han skrivit 3 år tidigare. Han visste att den dagen eventuellt skulle komma, dagen då något gick snett. Det var en tröst att få höra hans egna ord den där dagen. Dagen som var så overklig och tung av kaotiska känslor. Det kändes som om han var där och gav oss alla en sista kram, en sån där som varar länge och värmer ända in benen. Det var en hoppfull tröst som hjälpte oss han lämnade bakom sig. Det fick mig att tänka, på mitt eget brev som jag borde skrivit innan jag for till Everest förra året. Ett brev utifall jag skulle komma upp, men inte ner. Ett brev som kanske alla borde skriva? Ett brev, inte för oss själva, men för dem vi älskar och lämnar bakom oss. För nu kände, och insåg, jag vilken betydelse det har när livet slutar så omedelbart och det plötsligt inte finns några fler ord att byta. När man tar upp telefonen för att skriva och fråga ”Hej! Vad hände egentligen? Är du ok?” När det är för sent för att säga eller fråga något mer. Då är det skönt att få höra de där sista orden, även om det är en annan sorgsen röst som säger dem. Skönt att få den där sista kramen.
Livet är ett äventyr eller inget alls. Det var så han valde att leva, och även jag. Vi förstod det. Jag ler när jag tänker på den där dagen förra året då han kom, skrattandes och fullkomligt extatisk, och berättade att han hade sagt upp sig från jobbet. Några dagar tidigare hade vi snackat om livet, om friheten i att kunna välja, om att våga ta en annorlunda väg, om att vara sann sig själv, om vikten av att värdera sin tid men inte minst hur gränslöst livet egentligen är. Insikten i att det inte finns någon annan än vi själva som öppnar eller stänger dörren, som står i vägen eller kliver åt sidan, som håller tillbaka eller banar vägen framåt. Vi reflekterade kring det simpla faktum att det korta ögonblick vi fått på jorden är alldeles för viktigt för att inte spendera varje stund med människor som vi älskar, inspirerar oss, utmanar oss, får oss att skratta tills vi bölar och som gör oss lite bättre för varje dag. När just den här stunden kom, när vi alla fick beskedet att du lämnat oss, kom många känslosamma slutsatser. ”Jag ska inte flyga wingsuit. Jag borde inte hålla på med det här. Du borde vara här. Det är inte värt det. Jag borde välja något annat.” Tankarna rullar som ett pariserhjul utan broms. Jag blev rädd. Sen skrev du ditt brev, och jag lyssnade. ”Låt inte dina rädslor styra dig genom livet. Den känslan du bygger inom dig genom att övervinna dessa går inte att med ord beskriva. Fortsätt drömma som när du var barn och förverkliga så många drömmar du kan. Ingenting är omöjligt om du bara vågar ge allt du har!” Och det kändes plötsligt som om vi var tillbaka till den där dagen, där vi satt och filosoferade om livet, och förstod precis varför vi valt att leva så som vi gör. För att vi älskar det och för att vi kan. Jag lovar att alltid lyssna, och jag ska fortsätta leva mitt liv precis så som du levde ditt.
Jag önskar att vi hade fått fler äventyr tillsammans och mer tid i luften, bara lite mera tid, men jag antar att man alltid känner så. Så, jag väljer att istället vara tacksam för den tid vi faktiskt fick. Den som var full av drömmar, mål, storhetsvansinne, halvtimmeslånga skratt, lärdomar, ödmjukhet, vänskap, inspiration och riktiga kramar. Ingen jävla prestige, och livsglädje i världsklass. Jag väljer att stanna kvar i tacksamhet över att våra liv krockade i samma korsning. Du vet vad jag snackar om. En gång sa en person till mig att det är i mötet med andra som vi ser oss själva. När vi möttes tror jag att vi såg något mer i oss själva, kanske till och med något större än oss själva. Drömmarna blev lite skarpare, lite tydligare. Jag lånade lite mod av dig och du av mig. Det blev ett space där vi inte gav varandra några ursäkter, bara anledningar som knuffade oss framåt. Det är de mötena, de relationerna som gör livet magiskt. För en tid sen läste jag en text som fick mig att tänka på dig:
”Du vet dom där som vågar säga emot dig. Som kan stå upp för ditt bästa och ge dig mentala örfilar även om du inte ber om det. Som frågar hur det är och tittar dig länge i ögonen. Som ifrågasätter dina ursäkter och tror på dina drömmar. Håller dig i handen förbi dina mentala gränser. Påminner dig om att du är större än dina problem. Förstår att det finns en miljard anledningar till varför du kommer att lyckas förverkliga dina drömmar. Som vill att du ska vara dig själv i en värld som konstant försöker forma dig till att bli som alla andra. Det är en riktig vän. Påminn dig själv om att vara en sådan och uppskatta den som är det för dig.”
Du påminde, och kommer alltid att påminna, mig om att vara precis så. För det var så du var, för mig. Jag ska leva fullt ut, jag lovar. Jag ska leva galet, inspirerat, dedikerat, fritt, kärleksfullt, lekfullt, meningsfullt, medvetet och modigt. Du vet, rock n’ roll och hela jävla baletten! Jag ska ta med dig på äventyren alltid. Jag ska inte göra dig besviken, men om jag fuck:ar till det så får du förlåta. Förhoppningsvis är jag bara där du ofta var, tillbaka i dina drömmar uppe i det blå.
Var du än är - flyg högt, flyg stolt. Vi ses snart.
/M
In your honor my badass friend...