Det är någon plusgrad och jag har råkat hamnat med ansiktet utanför sovsäcken. Snabbt drar jag mig tillbaka mig in i min sköna dun bivak men halsen är så torr att jag måste kravla mig ut igen för att ta en klunk vatten. Jag har just vaknat upp ur en dröm där jag var på väg till min pojkvän för ett spontanbesök, men börjar sakta komma ur den sömniga dimman och inser att jag ligger i ett tält mitt i Himalaya. Jag ler och gläds åt att, för en stund, vara i de bästa av två världar. Jag tittar på klockan som visar 05:10. Solen har ännu inte gått upp men ljuset från den blå himmelen ovanför förstärks genom den gula tältduken och hela innertältet lyses upp och jag inser att det inte är någon idé att somna om. Jag känner mig ivrig, och det gör även kissblåsan som varit ovanligt schysst och låtit mig få sova hela natten igenom.
Det är andra morgonen i baslägret på 5.182 m.ö.h. och kroppen känns fortfarande bra och trivs i grustaget där vi slagit upp vår mobila lilla tältby. Jag plockar upp en bok och läser en stund för att sakta låta kroppen, hjärtat och lungorna vakna till liv innan jag börjar röra på mig i något högre tempo. Innan jag hinner dra upp dragkedjan på tältduken så kommer Neema och Dawa-Norbu med en kopp te och lite tvättvatten i en stålbunke. Hade jag lyckats tagit mig ut innan deras morgon besök så hade de garanterat tvingat tillbaka mig in i tältet för att säkerställa att jag genomförde den oskrivna morgonritualen innan dagen fick rulla igång. Jag har nu förlikat mig med graden av deras omtänksamhet, vilket inte är helt enkelt när man är van vid att göra det mesta på egen hand. Jag skulle däremot inte vilja vara utan deras leenden som glatt och försynt kikar in genom den lilla tygöppningen varje soluppgång. Nästan som att bara få förgylla min dag, och jag deras.
Jag kliver ut ur tältet och tittar upp. Där står hon, varje dag, stolt och orubblig. Världens högsta berg. Jag väntar på att känslorna ska lägga sig men hittills har det inte hänt. Jag kommer på mig själv att jag står och håller andan, som om andningen i stunden blivit sekundär. Som förfrusen, och även ganska nedkyld av de bitiga kastvindarna, står jag mitt bland stenarna och ser solen klättra sin väg ner från toppen längst de branta bergsväggarna. Norrsidan ser alltid kall och karg ut, men ändå lockar dagen då vi ska upp dit. Men jag inte bråttom, utan bara njuter av att få vara där jag är. Klockan har blivit 07.00 och det är dags för frukost och sen packa ryggsäcken inför dagens acklimatiseringstur upp till toppen på ett berg precis intill lägret. Jag tar ett djupt andetag i den tunna luften, en rysning går genom kroppen och kittlar längst ner i ryggslutet, och tänker för mig själv… Det här är mitt liv.