ÖVERGÅNGAR MELLAN BERG, KAOS & YOGA: NÅGRA TANKAR EFTER EVEREST


Att lämna bergen är bitterljuvt - alltid. Spänningarna efter 6 år av förberedelser lämnar kroppen och kvar vilar ett lent och mjukt lugn. Stolthet och energi fyller istället de nya tomrummen och en del av mig är glad att det äntligen är över. Att få släppa taget om ovissheten och laddningen som kommer från att ha investerat så mycket i något så stort, men aldrig veta om det kommer att bära eller brista. Samtidigt är det vissa tomrum som fortfarande ekar. Något som så länge legat framför mig kan nu bara bli synligt igen genom att slänga ett par nostalgiska blickar i backspegeln. Mitt i det vakuum som jag trevar runt i inser jag att det alltid kommer att finnas med mig, berget och äventyret. Integrerat och blandat med allt det andra som är jag. Det är svårt att lista ut hur reaktionen, friktionen, känslorna och tomrummet kommer att kännas efteråt. Jag hade hört många historier, och många talade om just tomheten. Depressionen. Apatin. Svårigheterna att hantera ”efterchocken”. Det känns för tillfället både hanterbart och ljust, men små mörkare glimtar av omkomna klättrare och sorgliga ögonblick slår mig till och från. Men allt är en del av del, och jag försöker uppskatta och omfamna helheten, inte bara de charmiga delarna.


Jag förväntade mig att vara mer mättad. Jag förväntade mig att längta mer hem, att vilja åka tillbaka till Sverige. Istället finner jag mig mer motiverad än någonsin och drivet att fortsätta sätta den ena foten framför den andra, på väg mot nästa berg. Det brinner. Trots en trött och något muskelfattig kropp så förväntade jag mig att vara mer trasig. Nedbruten. Sprucken. Det är just det som är lustigt med förväntningar, de är inget mer än en beräkning. En prognos. Hur vädret egentligen blir när det reagerar med resten av världen är en helt annan verklighet. Jag vill vara mer än det jag är, starkare, bättre och friare på alla sätt. Det är en slags hunger efter att få fortsätta växa och utvecklas. Att få se hur 2.0 ser ut. Vilka delar som det går att slipa mer på, förfina och förädla. Det är den bästa känslan, att känna ett driv utifrån viljan att leva mer hellre än frustationen över att du inte är där du vill vara.


Ibland är det lättare att ta sig ner fysiskt än att ta sig ner mentalt. Att komma tillbaka till civilisation, bekvämlighet, folkmassor och butiker är en omställning. Man vänjer sig vid den spartanska livsstilen. Det enkla och lätt begripbara. Det som är viktigt är det som är i fokus, det oviktiga får ingen tid eller energi. Allt skalas av och ner till det mest väsentliga. Det går fort nerför berget. Kroppen ställer om sig och suger i sig all extra syre medan hjärnan och alla känslor fortfarande letar och mest svävar genom luften. Månaderna som det tog att ta sig upp klingar inte i proportion med tiden som snabbt tickar förbi på ner till roten av berget. Efter ett och ett halvt dygn är vi nere i basecamp igen och tillbaka till den punkt där jag stod många veckor tidigare och blickade upp mot världens högsta punkt och fortfarande undrade. Är det möjligt? Den bild som jag visualiserat varje dag under flera år är nu inte längre en visualisering eller fantasi, det är ett minne. En del av verkligheten, på riktigt.


"Att hitta ditt sätt att komma hem", det var något jag fick ha tålamod med. Att våga släppa taget om förbigångna upplevelser och uppskatta dem för det de var, för släppa in det nya. Det har tagit tid att inte klamra fast vid saker jag älskar, för man vill ju så gärna ha dem kvar precis så som de var. Att fortsätta tro på att de finaste stunderna fortfarande ligger framför, och inte bakom. Det gick ändå bättre än väntat denna gången, kanske för att jag hade förväntat mig det värsta. De första två veckorna var tuffa och resfebern inför hemresan till Sverige låg som en tajt och obekväm filt runt hela kroppen. Efter fötterna stod på svensk mark igen kunde jag knyta upp och kliva ur det. Tacksamheten över den resa jag gjort var tveklös och allt stöd som rasslade in från alla hörn gjorde att jag kunde landa lite mjukare. Jag har många hem och det hjälpte mig att tänka att det här bara var ett av dem, en mellanlandning, ingen slutstation.


Det finns inget slut, och du behöver alltid börja om. ”Yogisarna” bygger upp stora sandslott som tar 100-tals timmar att bygga, enbart för att med en enda handsvepelse skrapa det till marken. Jag gillar tanken på att inget egentligen har ett slut, det mynnar bara ut i fler stigar och bygger vidare på en oändlig karta utan kanter. Var sak har sin tid och det du en gång byggde så hårt och ambitiöst på, alla stenar som du formade och lade så noggrant, är inte mindre av betydelse bara för att du behöver bryta ner det och börja om från början. Det finns kvar, även om det inte är lika synligt längre. Tiden som du spenderade på en dröm och ett mål är fortfarande spenderat precis på det sätt du ville, och den tiden är en del av allt det som du nu gör. Det tog lite tid att skriva den här texten. Det tog emot, ovanligt mycket. Kanske för att det kändes som ”sluttexten på Everest”. En slags punkt. Därför bestämde jag mig för att det här fick bli inledningen, starten på reflektionerna, lärdomarna och återberättelsen. Där kom all glädje till raderna tillbaka. Jag är redan ute på en ny expedition och sitter i skrivande stund mitt i Rysslands dramatiska bergslandskap. Det är lika roligt och spännande som det alltid varit. Ovissheten finns där och inget tas för givet. Om två dagar ska vi försöka oss på ett toppförsök och jag är redo att uppleva kroppen på nytt. Det finns så många äventyr kvar att uppleva, både inre och yttre. Uppleva livet efter Everest, och ta henne med mig var jag än går.