ÅTER I BASECAMP

Vi har varit i ABC, på 6.450 möh, i 11 dagar och det faktum att vi nu är färdig acklimatiserade är en aningen surrealistiskt. Vi har genomgått 1 rotation till 6.000 m med 2 nätter i Interim Camp efter vilken vi återvände till Bacecamp för att återhämta oss i nästan 6 dagar. Den 30/4 gav vi oss upp till Interim Camp igen där vi spenderade 1 natt och vandrade vidare till ABC som blev vårt nya "Basecamp". Efter 2 kallare nätter på 6.450 m tog vi oss halvvägs upp till North Col (C1) och tillbaka till ABC. Efter ytterligare 2 nätter klättrade vi hela vägen till North Col, spenderade 1 natt på 7.000 m varpå vi laddade för en tidig start upp till 7.400 m. Väl uppe strax under C2, omkring 09 på morgonen, vände vi på stegjärnen och tog oss ner till ABC igen.

Kilona rinner av kroppen likt smältvatten och höjden äter upp kroppen fortfare än jag hinner stoppa i den ny energi. Den förtvinar under mina händer och varje gång jag genomgår min "tvättlapps-dusch" så blir det ännu lite mindre yta att tvätta. Jag får nu plats med en knytnäve mellan midjan och byxlinningen och axlarna är snart ett minne blott. Det är en konst att hålla kroppen stark. Under våra vilodagar rör vi på oss, upp och ner längs moränryggar och stenraviner, åtminstone 2-4 tim för att hålla igång kroppen. Att sitta still en hel dag innebär en smärtsam och flåsig vandring följande dag. På något underligt sätt så funkar inte en sån form av vila här. Kroppen behöver vara i rörelse, fortsätta andas den tunna luften och veta dagligen vilken miljö den har att anpassa sig till och existera i. Många klättrare ville stanna i ABC och det ville även vi. Det är 42 km fram och tillbaka mellan ABC och Basecamp och finns det ett maraton man vill undvika så är det detta, på över 6.000 möh. Även det beslutet är en balansgång. Kroppen bryts ner snabbare på högre höjd samtidigt som man helst vill unvika onödiga transportsträckor. Vi spekulerade och kom fram till resonemanget att så länge som jag var frisk och kunde sova och äta bra i ABC så kunde jag stanna kvar på 6.450 m och därmed ha lite kortare startsträcka när det väl var dags att ta sig till toppen. Vädret satte dock stopp för de planerna och igår återvände vi till basecamp. Huvudvärk, illamående och söderbränt ansikte har blivit standard. Det är svårt att skydda sig från solen trots buff, keps och mängder av solkräm. Aptiten fungerade bra i ABC men över 7.000 m började det bli motigt. Illamående dygnet runt är ett faktum och måltiderna handlar mer om tvångsmatning än något annat. Huvudvärken var de första 2 veckorna en dygnet runt utmaning som efter första acklimatiseringsrotationen äntligen lyste med sig frånvaro i nästan 1 vecka. Jag har dock tur att min huvudvärk inte beror på höjden utan kommer sig av spänningshuvudvärk från nacke och rygg. Pest eller kolera skulle man kanske kunna säga, men det ena alternativet är helt klart bättre än det andra. Förra veckan gjorde huvudvärken att jag nästan kräktes på morgnarna men efter lite massage på min lilla gummiboll, andningsövningar och ibland en smärtstillande tablett så blev det hanterbart. Tiden går ibland långsamt här och det gäller att vara både kreativ och tålmodig. Jag har hittills sysselsatt mig med allt från stretching och byggnationer av stenhus utanför mitt lilla gula tält, till att sticka mössor och dricka alldeles för många koppar te. Att dricka och äta mängder har också blivit en form av sysselsättning, ibland en aningen motvilligt men inte mindre nödvändigt. Här bosätter sig temporärt klättrare från hela världen och häromkvällen samlades några av oss för en filmkväll. Ett av teamen hade uppblåsbara fåtöljer, en projektor och en dator laddad med filmer. För en stund kändes inte tiden lika långdragen. För att hålla värmen placerade vi oss tätt ihopkrupna på golvet, och i plastfåtöjerna, framför det skrynkliga tygstycket som var vår bioduk för kvällen. Där satt vi stundom dubbelvikta av skratt, på världens högsta berg, bland vänner som vi ännu inte kände men som delade ett ögonblick vi sent skulle komma att glömma.

Det är lätt att bli lat när man vistas på hög höjd under en längre tid, speciellt när kroppen har svårt med omställningen. Att kliva ut ur tältet för att kissa känns som att ta sig igenom vansbrosimmet. Tricket tror jag ligger i att ignorera latheten och ersätta den med enkla rutiner men inte minst en effektiv och bra inställning. Det mesta sitter i huvudet. Vad gäller kissandet så är jag nu drillad i att både pricka kissflaskan och att utföra behoven med dundräkten på. Missöden är dock inte helt borträknade och fokus krävs fortfarande för de mest enkla toalettbesöken, speciellt nattetid. Att hitta en bra sovställning kan vara nog så utmanande. Jag försöker lära mig att skifta från att vara en sidosovare till att sova på rygg. Mest för att minska trycket på nacke och rygg förhoppningsvis minska ner på spänningshuvudvärken och muskelknutarna. Aldrig för sent att lära en gammal hund? Det är lustigt vad man uppskattar när man ligger ute på längre expeditioner. Godis, friterad potatis och kex som jag aldrig äter hemma blir rena glädjeämnen på berget. Att få en liten skål men ljummet vatten att vaska armhålorna med är den standard man upplever som lyx. Att få ringa ett telefonsamtal till nära och kära, och höra pojkvännens röst för en minut, kan göra den största skillnaden i världen. Vissa dagar är det just det som gör att jag tar mig igenom dagen, de tunga dagarna. Dagarna man undrar vad man gör och varför man är här. De dagarna man bara fokuserar på att andas, tills det blir bättre och man kommer ihåg. Tills den stund man åter igen minns hur mycket man faktiskt älskar det här. Livet på berget börjar bli rutin och illaluktande kläder likaså. Jag gillar enkelheten. Jag njuter av den så länge den varar. Jag tror att det är lätt att ta tiden för given och börja längta efter bekvämligheterna. Jag gillar att vara just här, inte alltid men för det mesta. Hur många gånger får man bo på världens högsta berg? Var sak har sin tid, och jag hoppas att tiden för toppattack är nästa vecka. Resten är upp till kroppen och vädret. Jag håller tummarna att allt ska synka och att vi får uppleva både en säker och lyckad avslutning på expeditionen. Att drömmen får bli verklighet. Allt är upp till berget, och vi gör som hon vill. Allt jag kan göra är att hoppas att våra viljor är samstämmiga, åtminstone den här gången.