”FRIHET MASKERAD I DUN”


Nervöst, förväntansfullt och lite motvilligt drar jag ner dragkedjan på mitt tjocka och frostiga sov arrangemang. Den varma luften försvinner skyndsamt ut ur dunsäcken och in sipprar ett kallt stråk av minusgradig luft som snabbt börjar förbereda kroppen för vad den kommer att möta. Många, många timmar av isiga, hårda och stundvis obarmhärtiga vindar

Jag försvinner ner i sovsäcken igen och letar reda på mina fötter runt vilka mina tjockare byxor ligger nerkavlade. Allt är genomtänkt och förberett. Det underlättar. Jag har sovit i så lite kläder som möjligt för att låta värmen från kroppen fylla sovsäcken med en dräglig temperatur. Dragskon runt huvudet tätt, tätt åtdraget. Det enda jag har på mig är underkläder och ett tunt Houdini underställ i merinoull. Det känns mjukt och andas bra. Mina frusna fötter har det lite lyxigare. Jag har förfrusit dem några gånger nu. Efter några kalla äventyr har de har gjort sig förtjänta av lite bekvämlighet. Ett par tunna sockor i merinoull under ett tjockare par, även dem i ull, håller blodcirkulationen levande. Allra längst ner i säcken ligger ett par avsparkade duntofflor. Jag åker aldrig utan dem. Jag fumlar men får tag i mina tjocka Spheric byxor och maskar upp dem lite halv smidigt till midjan. Drar ner min sovmössa lite extra över öronen, som för att försäkra mig att ingen värme går till spillo.

Mina tunna merino fingervantar gör precis så jag fortfarande känner de lite bortdomnade fingertopparna. Jag värmer dem i mina armhålor under några sekunder innan jag sträcker mig efter en tunnare jacka som jag skedat med under natten. Jag rullar alltid ihop den och bygger upp likt en liten vägg av textil framför magen. Det hjälper mig att hålla kroppen på plats och sova bra på luftmadrassen. Det är något jag alltid har gjort, det ger mig trygghet och jag känner mig hemma. Min Mrs Dunfri har nu varit min reskamrat i strax över 1 år och redan har vi hunnit uppleva både Himalaya och Pamirbergen tillsammans. Det är mitt extra, och bästa, mellanlager. Det isolerar, håller varmt och är lätt att justera. Huvan skyddar huvudet och fungerar som en extra mössa när jag som mest behöver det. Jag drar ner buffen som skyddat mina läppar och värmt upp luften som jag andats. Ett effektivt sätt att förebygga torrhosta och undvika att lungorna blir allt för kalla.

Det är dags att packa ihop kombi-kudden. Den havsblå Houdini outright tröjan i fleece fungerar som det optimala kuddöverdraget till den gul/svarta stoppningen som också är min mest älskade dunjacka, införskaffad och fylld med många minnen från Kathmandu. Lager på lager, många varma luftrum. Inget annat gäller. Mellan sovsäcken och luftmadrassen lirkar jag fram de tjocka dubbel-dunvantarna och mina innerskor som snart, med lite vilja och våld, ska tryckas ner i ett par frusna storskor. Genom att sova på dem så hålls de varma och isolerar lite extra från marken, utan att behöva ta upp extra utrymme inuti sovsäcken. Ett effektivt sätt att torka strumpor, tröjor, byxor och annat lite tunnare material utan att få fukt i säcken. Jag knäcker ett par tåvärmare och klistrar fast dem under mina framfötter, mellan den tunna och tjockare sockan. Det är oftast där jag fryser som mest. Där cirkulationen har som svårast att nå ut, ju tunnare luften blir. Det blir aldrig för varmt. Inte för mig.

Det smälta snövattnet är fortfarande ljummet. 5 timmar tidigare, när vi kröp in i våra gula små mobila hem, ångade de av kokande varmvatten från våra stormkök. Ett effektivt värmeelement som hjälper kroppen att hålla temperaturen uppe under en kylslagen natt. En läggs längst ner i fotändan, en bakom knävecken och en framför magen inlindad i textilbollen. Nalgeneflaskorna rymmer 1 liter vardera, åtminstone 3 liter ska med. En flaska får nu plats innanför den tjocka jackan, resten åker ner i ryggsäcken. Där trängs även mina googles, glaciärglasögon, solkräm, handvärmare, kniv, vindskydd, skaljacka, tändare, kamera, snacks, första hjälpen/höghöjds kit, satellittelefon och energi-gel. Ingen syrgas den här gången. Extra batterier till kameran ligger skyddade i innerfickan, tryggt intill bröstkorgen. Redo att fånga ögonblicken.

Ytterligare lite extra vikt på fötterna. Stegjärnen har valts noggrant, lätta men hållbara. Inga plastdetaljer som kan frysa och spricka. Rostfritt och slitstarkt. Snabbspännet runt hälen klickas snabbt in och tåbygeln i metall ligger smidigt runt och upp över framfoten. Remmarna håller allt på säker plats och jag har hittat ett smidigt sätt att knyta och knyta upp dem med vantarna på. 12 taggar under foten, för att säkra varje steg. Det kalla stålet klingar spänt i den annars tysta timmen mellan natt och dag. Koncentrerat dubbelkollas varje vän som ska med ut och upp mot toppen. Selen pålastad med slingor, prusiks, karbiner, skruvkarbiner, jumar, isyxa, repbroms och isskruvar. Detaljer, eftertänksamhet och metodiska beslut. I ryggsäcken ryms en extra mössa innan den svingas upp och balanseras på ett par nyvakna men tåliga axlar. Nu finns inget mer att göra. Det ligger inte längre framför, i framtiden. Allt har lett fram till den här stunden. Precis nu. Här.

Skenet från pannlampan är lika fokuserat som varje fotsteg. En förflyttning i taget. Ett andetag. En rytm. En riktning. En tanke. Helst inga tankar alls. Så avskalat och okomplicerat. Så elementärt och samtidigt så meningsfullt. Så totalt nära och samtidigt långt bort ifrån. Lager på lager av textil, drömmar och känslor. Det är toppattack, i sin mest ödmjuka och dröjande form. Långsamt och tålmodigt. Mitt bland bergen. Bara det knarrande ljudet från miljoner av isnålar i nyfallen snö. Det är svårt att förklara. Eller kanske inte. Det är frihet maskerad i dundräkt.