ATT GUIDA PÅ VÄRLDENS HÖGSTA FRISTÅENDE BERG

Ett steg i taget. Inga hastiga rörelser eller otålmodiga steg. Blicken fokuserar på skenet från pannlampan och tankarna tystnar en efter en. Det är som att kliva in i en helt annan värld. En värld där allt går långsamt. Där allt är stilla.

Andningen är djup, medveten och kontrollerad. Ett steg i taget. Inga hastiga rörelser eller otålmodiga steg. Blicken fokuserar på skenet från pannlampan och tankarna tystnar en efter en. Vi är högt upp ovan molnen och långt bort i horisonten skymtas snart ett ljus. Det är Afrikas sol som lockar med värme och energi till de tappra personer som envist och modigt börjar närma sig toppen på världens högsta fristående berg. Det är en ambivalent känsla, att vara så närvarande men samtidigt så svårt att ta in vad som faktiskt händer. Var vi faktiskt är. Vad vi kämpar för.

Denna gången guidar jag för expeditionsföretaget Swett. Jag har en grupp på 7 personer. 2 fick avvika ett par dagar tidigare och kvar återstår 5 deltagare och 1 fotograf. Höjden är obarmhärtig och kroppen får kämpa med att behålla lugnet. Det gäller att jobba med, inte emot. Jag tittar tillbaka och skickar några uppmuntrande och medkännande ord med jämna mellanrum, som för att be om några steg till samtidigt som jag är så väl medveten om hur många som fortfarande väntar dem. Jag vet så väl hur det känns, och jag känner med dem. Jag ser det på dem, i deras ansikten och tyngden i andetagen, och det får mig att minnas min allra första gång på hög höjd. Upplevelsen av kamp, obehag, eufori och stillhet. Allt känns som en evighet. På gott och ont. Jag längtar och hoppas att de har tålamodet att vänta ut, tills de får komma över tröskeln och uppleva belöningen. Storheten och litenheten. Allt på en och samma gång.

Långt uppe på bergväggen skymtas 3 kluster med pannlampor och vad vi kan gissa ligger de några timmar före oss. Fokuset tenderar att börja fladdra, motivationen flacka och nu börjar många fråga sig vad de gör här. Är det värt det? Orkar jag? Varför gör jag det här? Här börjar mitt jobb på riktigt, när hjärnspöken och utmattning tar vid. Jag vet vad de kan, hur mycket kapacitet som egentligen finns kvar att ge. Jag pressar dem så hårt jag kan, när jag kan. För deras skull. Jag lägger händerna på den rygg som behöver och trycker på uppför backen, förser en energilös med dextrosol, värmer ett par frusna fötter och händer och sträcker däremellan fram en vätskeslang så ingen går uttorkad. Den här stunden, som för somliga kanske kan kännas lite underligt, är för mig den bästa biten. Just den här. Den kämpigaste. Det är nämligen här som jag är som allra mest stolt, när jag ser oviljan att ge upp. När jag får se komfortzoner utvidgas och personligheter växa. Det är här det händer. Varje gång blir jag lika imponerad, alltid inspirerad.

Vi har sicksackat oss upp till Gilman’s Point, 5,700 möh, men det kvarstår fortfarande drygt 1,5 tim till toppen. Nu går det att se målet och det blir plötsligt verkligt. Det går nästan att ta på. Vi fyller på med vatten, te och snacks. Tar några djupa andetag, delar ut några stärkande ord till de som kämpar och laddar om inför den sista etappen. Kilimanjaro är inget extremt berg men höjden gör sig alltid påmind och det senaste dygnet har vi tagit oss nästan 1,700 höjdmeter högre. Ingen är oberörd. Samtidigt som tröttheten för många är ett faktum, så kan jag inte komma att tänka på något jag älskar mer än just det här. Jag önskar att alla fick uppleva känslan. Att alla fick chansen att komma just hit.

Några av oss tar de sista kliven upp till 5,895 möh och tårarna på deltagarna i gruppen rinner och bekräftar vad de precis lyckats åstadkomma. Jag är så stolt över dem och mina ögon är inte mer torra än deras. Kramar, lyckotjut och foton förevigar stunden och vi gläds åt alla som bidragit till teamet och alla de lärorika mil av vandring som det tog för att nå en av världens härligaste platser. Nu ska vi bara ner. Aldrig har jag guidat en grupp deltagare med sån tveklös och hängiven inställning. Vid det här laget känns det inte längre som ett jobb. Jag får hänga med på 7 häftiga livsresor. Alla olika. Alla ett kapitel för sig. Kanske är det just det här som man önskar alla. En gränslöshet mellan jobb och det man älskar som mest. Där man bara lever, totalt och fullt ut.